NO, we live here!
Under de första dagarna var vi förfärade över att folk kom fram och frågade var vi kom ifrån, utan att ens ha hört oss prata. För som Marianne Kaye skriver i en av sina böcker (då hon disskuterar vilka skällsord NY-bor väljer att använda då man utan förvarning stannar mitt på en folktät trottoar och på så sätt vållar seriekrockar), är det mycket värre att bli kallad för "turist" än "asshole".
Det har blivit myckt bättre, väldigt snabbt. Min teori är att det släppte så fort vi slutade gå runt med blicken vingandes från den ena skyskrapan/extremt stora reklamskylten/sjukligt överviktiga människan till den andra och istället började se ut som att vi visste vart vi skulle.
Det härligaste ögonblicket hittills var här om dagen då vi stog i hissen på väg från skolan och pratade med en tant/dam. Hon trodde att vi var infödingar och tyckte att vi inte hade någon brytning. En slight, inställsam överdrift, men vi tackar och ler.
Det har blivit myckt bättre, väldigt snabbt. Min teori är att det släppte så fort vi slutade gå runt med blicken vingandes från den ena skyskrapan/extremt stora reklamskylten/sjukligt överviktiga människan till den andra och istället började se ut som att vi visste vart vi skulle.
Det härligaste ögonblicket hittills var här om dagen då vi stog i hissen på väg från skolan och pratade med en tant/dam. Hon trodde att vi var infödingar och tyckte att vi inte hade någon brytning. En slight, inställsam överdrift, men vi tackar och ler.
Kommentarer
Trackback
